Anskaffning av nya arter och pro­venienser

–ett större samarbets­projekt

Av de fyra prioriterade områden inom vilka nordiskt samarbete bedömts som särskilt viktigt har ett kommit att  dominera under 70- och 80-talen. Det gäller insamling och anskaffning av för Nordens olika klimatom­råden särskilt anpassade lignoser.

INSAMLINGSEXPEDITIONER

Något år efter bildandet av NAU började insamlingsexpeditioner att planläggas på gemensam nordisk basis. På grund av de extremt skiftande klimatförutsättningarna stod det klart att det i detta skede knappast kunde bli möjligt att försöka tillgodose Nor­dens alla delar. Två ur klimatsynpunkt myc­ket olika delar av världen, där material av intresse för minst tre nordiska länder torde stå att finna, utsågs.

1.  Sydhemisfären

Det är kanske inte omedelbart uppenbart att växtvärlden i så avlägsna delar av jorden och med till synes så annorlunda klimat som t ex Nya Zealand och Sydamerika skulle ha något att bjuda det kalla Norden . Tidigare nordiska erfarenheter av några få sydhemi­sfäriska släkten, t ex Araucaria, Hebe och Nothofagus, hade dock länge indikerat att de mer oceaniska delarna av Nordeuropa har ett klimat som närmar sig det i Södra Syd­amerika och Nya Zealand, dvs. där nämnda släkten i huvudsak har sin hemort.

Sydhemisfäriskt material skulle således kunna få betydelse för de västra delarna av Norden, dvs. delar av Danmark, Sverige och Island samt i synnerhet det vintermilda Västnorge och Färöarna.

Det föll på Danmarks och Norges lott att organisera två expeditioner, en till Sydame­rika i dansk regi och en till Nya Zeeland, Tasmanien och Australien i norsk regi. Eko­nomiska bidrag söktes och erhölls från ett flertal fonder varav här särskilt skall nämnas Nordiska Kulturfonden.

Expeditionerna genomfördes 1974-1975. Över 2.000 kollekter om drygt 400 ar­ter bestående av frön, plantor och/eller herbariematerial  insamlades.

Materialet distribuerades förutom till nordiska arboreta och botaniska trädgårdar också till ett 40-tal utomnordiska institutio­ner.

2.  Östasien

I Nordens något kontinentalare delar fanns sedan tidigare positiva erfarenheter av lig­noser från Östasien. För de verkligt konti­nentala delarna, dvs. Finland, norra-mel­lersta Sverige och vissa delar av Norge, med lignoser från Östasiens fastland, för de nå­ got mildare delarna, dvs. Sydsverige och Danmark, med lignoser från Japan. I finsk regi organiserades 1976 en expedition till Sydkorea och samma år en i svensk regi till Japan.

Bland Abies homolepis och Sasa på Shikoku. NAU:s Japanexpedition 1976. Foto: Tor Nitzelius

Expeditionerna utgjorde verkligt goda exempel på nordiskt samarbete i det båda hade deltagare från fyra av våra fem länder. Sydkoreaexpeditionen  inbringade nära 800 frönummer  samt hundratals herbarieark av i huvudsak vedartade växter. Det  japanska materialet omfattade knappt 1.000 nummer.

VÄXTANSKAFFNING GENOM ANNAN FORM AV SAMARBETE

De hittills företagna insamlingsexpeditio­nerna har alltså givit ett gott utbyte vad gäl­ler nytt till Norden klimatanpassat växtmate­rial och dessutom varit mycket stimulerande för det fortsatta nordiska samarbetet.

Att organisera och administrera insam­lingsexpeditioner med deltagare från flera olika länder är emellertid ganska tidskrä­vande och förutsätter många gånger att or­ganisatörerna till stor del friställs från sina ordinarie institutionella  arbetsuppgifter . Här finns alltså en naturlig begränsning. Tack vare det nära samarbetet mellan nor­diska institutioner med arboretverksamhet finnes emellertid också andra vägar att gå när det gäller växtanskaffning.

Under 70- och 80-talen har enskilda nor­diska  institutioner  eller  medlemmar i NAU företagit eller deltagit i insamlingsresor till så vitt skilda områden som Amur, Tien­ shan, Nepal, Pakistan, Turkiet, NV Afrika, Kanada, USA och Mexiko. Material från dessa resor har kontinuerligt erbjudits de nordiska institutionerna.

Vidare utgör det internationella kon­taktnät av botaniska trädgårdar, hortikultu­rella och skogliga institutioner över stora delar av världen, som de i kommitten repre­senterade institutionerna ingår i, ytterligare en viktig källa för material. I synnerhet för de klimatkärvare delarna av Norden, för vilka Utvalget ännu ej kunnat organisera speciella insamlingsexpeditioner, är dessa alternativa materialkällor av särskild vikt.

Konklusionen blir att det nordiska arbo­retsamarbetet vad gäller anskaffning av växt­material fungerar väl och har stor betydelse för de enskilda institutionerna.