ETT ORD ATT FÖRKLARA

Ordet arboretum (arboreta i pluralis) kom­mer av latinets arbor, som betyder  träd, och ändelsen -etum, som kan översättas med “växtplats för”. I dagligt tal menar vi en planterad samling av träd och/eller buskar från olika delar av världen.

TILL VAD ANVÄNDS ETT ARBORETUM?

Till att börja med ska ett par till varandra re­laterade termer nämnas. Den första är ar­borikultur, vilket betyder trädodling. Den andra är silvikultur, dvs. skogsodling. Steget dem emellan är uppenbart inte långt, till sy­nes mest en fråga om kvantitet.

Verksamheten i ett traditionellt arbore­tum har emellertid i grunden ett annat och bredare syfte än den inom de silvikulturella institutionerna, vilkas huvudsakliga mål är att producera skogsträd (av ett fåtal arter) för vidare framställning av virke, pappersmassa och andra tekniska produkter.

Arboretet som pedagogisk resurs

Ett arboretum är primärt en studiesamling av planterade såväl inhemska som utländska träd och buskar. Ur de levande träden i ett pedagogiskt uppbyggt arboretum kan vi hämta fakta och information inom så olika ämnen som t ex taxonomi, växtgeografi, ge­netik, fysiologi, ekologi och patologi.

Några exempel på användare är skogs­ och lantbrukshögskolor, universitet, träd­gårdsskolor och “vanliga” skolor. Givetvis har arboretet även en viktig funktion i all­mänbildningens tjänst. I allt högre grad har arboretets pedagogiska roll inom hortikul­turen och miljövården uppmärksammats.

Arboretet i silvikulturens tjänst

När det gäller det rent praktiska utnyttjandet brukar det heta att arboretets lignoser (ved­artade växter) i första hand utgör en viktig potential som rena prydnadsväxter eller som miljöförbättrare i urbana eller andra artificiella miljöer.

Väldokumenterade anläggningar  vari odlas bestånd av i naturen insamlade och selekterade arter och provenienser har emellertid även ett betydande silvikulturellt intresse. Redan de traditionella arboreta har sin betydelse för silvikulturen då prov­odling av enskilda taxa (arter, varieteter etc) ofta först förekommit eller förekommer där. I avseende på kvantitet och nyttjande av växternas klimatrasdifferentiering har de s k beståndsarboreta, som vuxit fram  från mit­ten av 1900-talet i Norden, en verksamhet som ligger mycket nära de silvikulturella in­stitutionernas. I det omfattande materialet i dessa arboreta finnes arter och provenienser med bl a vitt skilda klimattoleranser. Man torde kunna säga att vi här har silvi ­och hortikulturella genbanker.

Med tanke på de larmrapporter som nu ganska enstämmigt talar om en global klimatförändring, bl a orsakad av ohämmade utsläpp av koldioxid och andra gaser samt regnskogsförstörelse, kan dessa arter och provenienser tack vare sin genetiska varia­tionsvidd komma att få en ännu större sil­vikulturell betydelse i en nära framtid.

Denna framförhållning, som arboretets växtmaterial kan sägas representera, är gi­vetvis av lika stor betydelse för den framtida hortikulturen och miljövården.

Arboretet i hortikulturens tjänst

Som en av de viktigaste basnäringarna i Nor­den är skogsbruket “outstanding” i jämförel­se med t ex trädgårdsnäringen, men sist­ nämnda sektor får en allt större betydelse i samhället.

Trädgårdsbranschen omsätter miljard­belopp enbart på prydnadsväxtsidan och i exempelvis Sverige sysselsätter “den gröna sektorn” minst 25.000 personer. Hemträd­gårdsodling tillhör, åtminstone i de något sydligare delarna av Norden, våra främsta fritidssysselsättningar. Sett i ljuset av detta och det faktum att merparten av prydnads­lignoserna, som säljes i Norden, importeras från kontinenten, där kvalitetskraven i synnerhet vad gäller härdighet inte motsvarar våra behov, finns ett synnerligen stort utrymme för kvalitetsförbättring. Det är en situation som ganska nyligen börjat uppmärksammas.

Sedan några år pågår bl a inventeringar och försök på olika håll i Norden i riktning mot att få fram en egen produktion av till vårt klimat anpassade prydnadslignoser. I detta arbete deltager flera av våra  nordiska
arboreta med t ex försöksodling av hortikul­turellt lovande material.

Nordisk Arboretutvalg (se nedan) har här en viktig funktion som samordnare och plattform för nyintroduktion av material från bl a gemensamma insamlingsexpedi­tioner.

Arboretet i miljövårdens tjänst

Vid sidan om lignosernas rena prydnads­värden får selektioner av både inhemska och utländska träd en allt större roll och använd­ning som miljöförbättrare i t ex städer och industriområden. Träds och grönytors be­ tydelse är mångfaldig. Deras närvaro påver­kar både den psykiska och fysiska miljön po­sitivt.

Till de viktigaste positiva effekterna på den fysiska miljön hör syreproduktion, luft­ partikelfiltrering, gasupptagning, vind­dämpning, luftfuktighetsutjämning, tempe­raturreglering och bullerdämpning.

Flera av dessa effekter är även viktiga komponenter för vårt psykiska välbefin­nande. En mer renodlad effekt på den psy­kiska miljön är kopplad till färg- och form- . rikedom.

En större variation motverkar också kata­strofala följder av sort- eller artspecifika sjukdomar, typ almsjukan, som i dagens monokulturer sprids snabbt.

Det kan sägas vara ett klart gemensamt mål för de nordiska arboreta att verka för att ett större urval av lignoser blir tillgängligt på marknaden. Som vi skall se är också anskaff­ning av nytt material bl a genom gemen­samma insamlingsexpeditioner ett priorite­rat område i den nordiska arboretsamver­kan.

NORDISK ARBORETHISTORIK I KORTA DRAG

Arboreta har funnits i Norden i snart 200 år. Det första väl dokumenterade arboretet an­lades 1799 i Charlottenlund i Danmark.

Vid en genomgång av arboretverksam­heten i de olika nordiska länderna 1984 in­räknades närmare 30 arboreta där någon form av vetenskaplig verksamhet bedrives. Till denna siffra kan man eventuellt lägga de botaniska trädgårdarna vilkas sortiment av träd kan vara mycket omfattande. Utöver dessa finns ett stort antal innehållsrika träd­samlingar utspridda i Nordens stads-, järn­ vägs-, slotts- och herrgårdsparker.

Bland de knappt 30 mer kända arboreta i Norden finns både privat-, stiftelse-, kom­ mun- och statsägda. De två första ägarkate­gorierna dominerar. Trots arboretverksam­hetens regionala och nationella betydelse är det statliga engagemanget i respektive land märkligt nog ringa. Endast i Danmark och Island kan vi tala om statsarboreta. Intresset för vedartade växter har annars accentuerats under senare decennier. Enbart under 1970- talet grundades minst tre nya arboreta i Norden. Ett av dessa, det Norske Arboret på Milde, fick avgörande betydelse för Nordisk Arboretutvalgs tillkomst.

NORDISK ARBORETUTVALG (NORDISKA ARBORET­ KOMMITTEN) BILDAS

En viktig händelse, varur initiativet att bilda en nordisk samarbetsgrupp för arboretum­ frågor föddes, var grundandet av det Norske Arboret på Milde 1971. Dess tillkomst före­ gicks bl a av ett nära samarbete mellan några av de nordiska arboreta. Det första mötet med Nordisk Arboretutvalg (NAU) hölls i juni 1972.

Från början var Arboretutvalget en fri­ stående samarbetsgrupp helt baserad på moderinstitutionernas resurser.

Sedan början av 80-talet är NAU knutet till SNS (Samarbetsnämnden för Nordisk Skogsforskning) såsom en av knappt 20 samarbetsgrupper.

Knytningen till SNS har bl a inneburit att delfinansiering för de årliga mötena kunnat ske genom bidrag från Nordiska Minister­rådet.

Antalet medlemmar, som nära fördubb­ lats sedan starten, är för närvarande 18 (1990) med representation även från Fär­öarna, Grönland  och Åland.

Följande institutioner med arboreta eller arboretrelaterad verksamhet är represente­ rade 1990):

• Danmark: Arboretet, Hørsholm, (Den Kgl. Veterinrer- og Landbohøjskole, Inst. f. Bo­ tanik, Dendrologi og Forstgenetik) Grönland: Upernaviarssuk forsøgsstation, Julianehåb
• Färöarna: Skogrøkt Landsins, Torshavn Sverige: Inst. f. Trädgårdsvetenskap, SLU, Alnarp; Göteborgs Botaniska Trädgård; Inst. f. Landskapsplanering, SLU, Ultuna; Arboretum Norr, Umeå
• Finland: Skogsforskningsinstitutet, Vanda; Helsingfors botaniska trädgård; Arboretum Mustila, Elimäki
• Åland: Skogsbruksbyrån, Ålands landskaps­ styre, Mariehamn
• Norge : Inst. f. Hagebruk, NLH, Ås; Det Norske Arboret, Store Milde; Forsheim Forskningsstasjon,  Klubbvik
• Island: Rannsóknastød Skógraektar rikisins, Mógilsa, Mosfellsbaer; Reykjavik stad

NAU saknar formell styrelse men en ordförande utses vart 5:e år. Ordförandeskapet skiftar mellan länderna.

Prioriterad verksamhet

Strax efter bildandet av Utvalget uppsattes fyra områden, inom vilka nordiskt samar­bete befanns kunna ge goda resultat och samordningsvinster. Dessa var:

1. Insamling av nytt växtmaterial genom gemensamma insamlingsexpeditioner till områden som har stort intresse för Norden och som är förhållandevis svagt represente­rade i existerande samlingar.

• Etablering av ett gemensamt registre­ringssystem och ett gemensamt registre­ringscentrum. Inventering av växtsamlingar (parker, privatarboreta etc) i Norden och uppförökning av goda typer.
• Klimatologiska observationer och undersökningar i nordiska arboreta efter gemensamt upplagd metodik.
• Gemensam informationsverksamhet, inköp och distribution av särtryck, fotokopi­ering av särskilt viktig, men svårtillgänglig litteratur.

Samarbetsmodell

De representerade institutionerna i NAU har trots den gemensamma nämnaren mycket varierande intresseinriktningar och resurser, något som för övrigt är utmärkande för de flesta nordiska samarbetsgrupper. Detta medför bl a att samarbetet måste ha en sådan karaktär och ambitionsnivå att medlemmarna kan uppleva att deras insatser står i paritet med utbytet, vilket i sin tur bl a innebär att långsiktiga projekt, som i hög grad är beroende av ett mer omfattande och kontinuerligt personligt engagemang, endast undantagsvis låter sig genomföras. De olika intresseinriktningarna är samtidigt en styrka. Genom de återkommande mötena kan deltagarna ta del av kunskaper som ligger utanför deras normala verksamhetsfält.

Medlemmarnas samlade fackkunskap är betydande och omfattar områden som t ex skogsgenetik, skogsträdsförädling, praktiskt skogsbruk, hortikultur och systematisk och ekologisk botanik.

Därmed är vi inne på Utvalgets kanske viktigaste funktion, nämligen att fungera som plattform för de direkta personliga kontakterna kollegor emellan.

Utväxlingen av såväl praktisk som teoretisk kunskap är inte bara stimulerande och utvecklande för de enskilda medlemmarna utan kommer även deras moderinstitutioner till godo.

Ett viktigt forum är härvid, som nämnts, de årliga mötena, vilka ambulerar mellan länderna. Årsmötet kombineras ofta med exkursioner och studiebesök varvid deltagarna får goda möjligheter att skaffa sig ytterligare värdefull erfarenhet av t ex det skiftande nordiska klimatets inverkan på både odlade och vilda lignoser.

ARBORETSAMARBETETS FRAMTID

Det är ingen tvekan om att erfarenheterna hittills av nordiskt samarbete mellan institutioner med arboretrelaterad verksamhet uppmuntrar till fortsatt och utvidgat samarbete.  De resultat  som hittills uppnåtts  vad
beträffar kunskapsutbyte, växtanskaffning och växtutbyte har redan berörts.

Ett område där samordning och samar­bete bör kunna ge lika positiva resultat är registrering och inventering av samlingar. Adekvat registrering av växtsamlingar är för den typ av verksamhet ett arboretum bedriver av mycket stor vikt. Generellt sett är re­gisterhållningen i nordiska arboreta ett eftersatt område.

Betydelsen av samordning och behovet av en standardisering av registertyper ökar i takt med den allt stigande graden av internationalisering. Man kan därför utgå från att verksamheten får en mer framskjuten position under 9()-talet. Två faktorer som ytterligare talar för det är den ständigt förbättrade och allt användarvänligare dataregist­reringsmetodiken samt de initiativ som tagits på 80-talet av Nordiska Genbanken och Samnordisk Planteforädling för att få till stånd just inventering och registrering av värdefullt hortikulturellt lignosmaterial i Norden.

En samordning av verksamheten i de grupper som arbetar inom sektorn pryd­nadslignoser, varav Nordisk Arboretutvalg således är en, synes nödvändig och kommer att bli 90-talets modell.